Leder automatisering till teknologisk arbetslöshet?

Ända sedan den industriella revolutionen har diskussionen om så kallad teknologisk arbetslöshet återkommit med regelbundet intervall. I de anglosaxiska länderna talar man ofta om teknikfientliga ludditer, ett extremt negativt värdeladdat tillmäle, som härstammar från den mytiske (och förmodligen helt fiktive) General Ludd som anförde de våldsamma protesterna i 1800-talets England när den automatiska spinnrocken (Spinning Jenny) riskerade att göra arbetarna arbetslösa.

Att termen luddit blivit så negativt värdeladdat beror naturligtvis på en uppfattning om att de brittiska arbetarna i grunden missuppfattat vilken inverkan teknologisk utveckling har på arbetsmarknaden. De såg den direkta konsekvensen, att de skulle förlora sin försörjning när deras arbetsuppgifter inte längre krävde mänsklig arbetskraft, men – menar belackarna – de missade helt de långsiktiga effekterna.

När det inte längre behövdes mänsklig arbetskraft för att spinna garn, sjönk priset på textil radikalt, vilket i sin tur gjorde att fler hade råd med mer kläder vilket fick efterfrågan på textil att öka. Därmed ökade behovet av arbetskraft för angränsande arbetsuppgifter som ännu inte automatiserats.

Dessutom kunde de frigjorda resurser som inte gick åt till ökad konsumtion av textil läggas på andra varor och tjänster i samhället, vilket alltså ökade efterfrågan även i andra delar av ekonomin. Det här är den rådande teorin för hur teknologisk utveckling påverkar arbetsmarknaden, och det vanligaste synsättet hos de flesta ekonomer som studerat fältet.

Ludditerna har fel säger de. Teknologisk utveckling ger ökad produktivitet vilket innebär att priset blir lägre för de varor som framställs mer effektivt. Det frigör resurser som leder till ökad efterfrågan i andra delar av ekonomin. De som förlorar sitt arbete när deras arbetsuppgifter automatiseras kan söka annan anställning där efterfrågan stiger, och väl där får de förhoppningsvis också njuta av frukten av automatiseringen eftersom ökad generell produktivitet leder till ökat löneutrymme. Alla vinner, och teknologisk utveckling är bara positivt för alla.

Om man studerar samhällsutvecklingen under 1900-talet är det lätt att förstå varför ekonomerna dragit denna slutsats. I takt med att tekniken gjort oss mer produktiva har verkligen de allra flesta fått det betydligt bättre. Innan den industriella revolutionen arbetade nästan alla med hårt fysiskt arbete inom jordbruket. Idag utgör jordbruket endast ett par enstaka procent av vår arbetsmarknad och ändå har livsmedelsproduktionen exploderat jämfört med 1800-talets fattigsamhälle.

Ett brev till barnbarnen

När den berömde ekonomen John Maynard Keynes på 1930-talet formulerade tankarna om att den teknologiska utvecklingen på sikt skulle öka vår produktivitet så mycket att vi skulle få en teknologisk arbetslöshet skrev han ett öppet brev till sina barnbarn där han beskrev samhället de hade att vänta sig. I Keynes ögon var den stundande teknologiska arbetslösheten en i grunden positiv sak som skulle innebära att vi alla kunde njuta frukten av den ökade produktiviteten genom att arbeta mindre och leva friare liv.

De tidigare nämnda mainstream-ekonomerna har sedan dess använt 1900-talets utfall till att göra sig lustiga över Keynes prognoser. Han hade fel menar de. Människor vill inte ha mer fritid. Om vi får välja mellan ökad materiell levnadsstandard eller mer fritid väljer vi det förstnämnda. Det överflöd teknisk utveckling skänker leder inte till sysslolöshet eller dekadens, nej, folk arbetar vidare lika hårt som förut, men kan tjäna bättre än tidigare och därmed renovera sina kök och köpa ny smartphone varannat år.

Men tänk om Keynes inte hade fel? Tänk om hans bara inte haft rätt hittills?

Lite förenklat kan man tala om den industriella revolutionen som det skifte som automatiserade bort behovet av våra muskler. Allt färre utför numera i grunden fysiskt arbete, istället har människorna i ökande utsträckning sysselsatt sig med mentala arbetsuppgifter som kräver (åtminstone begränsad) kognitiv förmåga.

Vad händer då när nästa teknologiska språng handlar om att automatisera just detta? Om vi redan automatiserat bort behovet av våra muskler, vad händer när vi automatiserar bort behovet av våra hjärnor?

Är vi bättre än hästarna?

Ett populärt exempel är det som tas upp i kortfilmen Humans Need Not Apply. Där jämförs människans situation med hästarnas inför förbränningsmotorns genombrott i början på 1900-talet. Innan den industriella revolutionen arbetade hästar och dragdjur överallt där råstyrka behövdes. Förutom det uppenbara som dragdjur i jordbruk och transport arbetade hästar, åsnor och oxar även med att (under hemska förhållanden) exempelvis driva mjölkvarnar och gruvornas vattenpumpar.

Efter ångmaskinens intåg fick hästarna det allt bättre när de värsta arbetsuppgifterna kunde lyftas över på maskiner som till skillnad från vattenhjul kunde byggas nästan var som helst. Faktum är att de fanns fler hästar än någonsin förut när Henry Ford introducerade T-forden, den första bilen med förbränningsmotor som vanligt folk hade råd med.

Resten är historia, på bara något decennium imploderade populationen av hästar när de tappade sin konkurrenskraft. Före förbränningsmotorn kunde en häst (precis som oss) förtjäna sitt uppehälle eftersom värdet av djurets arbete översteg kostnaden för foder och stallplats. Hästarna är inte sämre nu än förut, men värdet av deras arbete har, förutom inom några enstaka användningsområden som ridsport, sjunkit i takt med att bilar och andra motorredskap har utvecklats och nu kan kan göra arbetet både billigare och bättre.

Likt hästarnas fall är det lätt att identifiera mänskliga yrken som står inför radikal förändring vilket Martin Ford på ett utmärkt sätt gör i sin bok Rise of the Robots. De mest uppenbara förändringarna sker där tekniken i ett språng kan eliminera den huvudsakliga arbetsuppgiften. Exempelvis transportsektorn utnämns ofta som kandidat för mer eller mindre fullständig automatisering när bilarna blir självkörande. Och det är ingen liten förändring om man betänker att 6-7% av befolkningen i Sverige jobbar inom transportsektorn och den på andra håll är ännu större.

Men en viktig tanke att fundera på är att den tekniska utvecklingen slår så mycket bredare än så. Det är förhållandevis få yrken som på kort sikt helt kan automatiseras. Faktum är att automatiseringen i princip aldrig sker yrke för yrke, automatisering sker arbetsuppgift för arbetsuppgift. Det innebär att yrket oftast består, men att varje person blir mer produktiv och att det därför behövs färre personer i samma yrke om inte efterfrågan samtidigt stiger.

Andra yrken förändras när tekniken medför att man kan skifta ansvarsfördelningen för en arbetsuppgift till kunden. Det är inte länge sedan resebyråer var en vanlig syn i våra städer, men numera är det mer eller mindre självklart att man bokar sin egen biljett via nätet. Detsamma är på väg att ske i våra livsmedelsbutiker. Självbetjäningskassorna är knappast superintelligenta, men innebär likväl att färre personal kan mäkta med fler kunder.

Likväl smyger dessa förändringar på oss långsamt och genererar sällan några tidningsrubriker. De personer som förlorade arbetet på grund av dessa skiften blir inte varslade i hundratal och då lägger vi inte märke till dem på samma sätt som när en fabrik flyttar utomlands. Skiftet sköts oftare genom naturliga avgångar, och de egentliga förlorarna är de som aldrig ens blev anställda eftersom det helt enkelt inte behövdes lika många som förut.

Dessa personer är mycket svårare att räkna än de mer direkt drabbade som sägs upp när ett företag rationaliserar en produktionslinje med fler robotar, vilket innebär att det är svårt att avgöra hur många det är som faktiskt egentligen är teknologiskt arbetslösa redan idag.

Den andra sidan av myntet

Men hela detta resonemang rymmer också bara den ena sidan av myntet. Det är alltid lättare att förstå vilka existerande yrken det är som kommer förändras av tekniken än det är att förutspå vilka helt nya yrken som kommer att tillkomma. När växeltelefonisterna förlorade sina arbeten var det ingen som kunde berätta för dem att de borde skynda sig att bli bra på att stansa hålkort, och när hålkorten blev föråldrade var det fortfarande ingen som kunde förutse det framtida behovet av sociala medieanalaytiker.

Ekonomernas poäng är ju inte att det är bra att tekniken innebär att folk förlorar sina arbeten. Deras argument är att omfördelningen av de frigjorda resurserna skapar ny efterfrågan och nya behov någon annanstans. Och hittills har de haft rätt, så vad finns det som tyder på att det blir annorlunda den här gången?

Tyvärr ett par saker. Det första, som är mest mätbart redan idag, är att jämföra hur personalintensiva nya globala företag är. Mäter man exempelvis omsättning per anställd i äldre framgångssagor som Ericsson eller SSAB visar det sig att de underpresterar jämfört med vår tids teknologiska succéer. Google och Facebook har visserligen vuxit till stora bolag med tiotusentals anställda, men det är ändå en bråkdel av hur mycket personal som behövdes i den framväxande bilindustrin när den tog fart.

Det andra är att studera hur snabbt varje skifte sker. Som vi antydde ovan verkar nya yrkesroller ha sämre beständighet än gamla. Tittar man i Yrkesregistret på vilka yrken som var stora på 1950-talet och jämför med idag ser man att några trotjänare hänger kvar, men de har i allmänhet varit med sedan långt före 1960. Samtidigt verkar dock nyare yrken ha en tendens att försvinna igen nästan lika snabbt som de tillkom. Hur länge kommer vi behöva vi våra sociala medie-analytiker?

Teknologiska skiften har skett under hela den mänskliga historien, och varje gång en ny uppfinning har ändrat spelreglerna har mänskligheten anpassat sig. Förr i tiden kunde det gå generationer mellan de tekniska sprången, och då förmådde människorna anpassa sig till den nya verkligheten innan de behövde handskas med nästa övergång. Avsaknaden av snabba transportmedel och momentan masskommunikation gjorde att det tog sekel för nya innovationer att sprida sig över världen, vilket innebar att det tog längre tid att realisera frukterna av innovationer som masugnen eller bättre seldon till våra dragdjur. Men det innebar också att människorna hann anpassa sig, de hade helt enkelt gott om tid att lära nytt.

Sedan den industriella revolutionen har frekvensen på stora omvälvande innovationer ökat radikalt, vilket naturligtvis främst är en i grunden positiv sak. Men en minst lika viktig förklaring till vår ökade levnadsstandard som innovationerna i sig, är att vi börjat investera signifikanta resurser i utbildning. När vanligt folk blev läs- och skrivkunnigt förmådde de enklare följa med i utvecklingen och idag tar vi för givet att våra barn behöver gå åtminstone 12 år i skolan för att kunna få ett jobb.

Den avgörande frågan är dock om vi förmår att öka vår inlärningsförmåga i samma takt som teknikutvecklingen accelererar. Medan det förr gick generationer mellan stora innovationer har vi under 18 och 1900-talen upplevt hur samhället förändras när uppfinningar som elektricitet, telefoni, radio, förbränningsmotor, massmedier, flygfart och internet anlänt med något enstaka decenniums mellanrum. Men nu förefaller det som om den tekniska utvecklingen bytt upplösning igen, vilket Ray Kurzweil kartlagt både framåt och bakåt i tiden.

Sociala medier, mobilt internet, robotdammsugare och smarta högtalare med personliga AI-asistenter duggar numera så tätt att vi knappt hinner med att förstå vilka landvinningar vi talar om. Det verkar som att vi redan nu är uppe i en frekvens om ungefär en omvälvande uppfinning så ofta som varje år. Dessa uppfinningar kommer, efterhand som de slår igenom, friställa folk som inte längre behöver arbeta manuellt med arbetsuppgifter som nu kan automatiseras. Samtidigt uppstår en ny balanspunkt i ekonomin, en ny uppsättning ideala kompetenser som arbetsmarknaden skriker efter.

Idag råder skriande brist på systemutvecklare i it-branschen, men även de som redan arbetar med programmering måste kontinuerligt lägga en stor del av sin tid på att lära sig nytt. Har du idag spetskompetens på maskininlärning och AI, med dokumenterad erfarenhet från några av bolagen som varit tidigt ute, kan du välja och vraka mellan jobben. Samtidigt förlorar journalister och kassörskor sina arbeten till höger och vänster när deras uppgifter ersätts av automatisk teknik som sagda programmerare utvecklat.

Hur snabbt kan vi lära nytt?

Frågan om huruvida teknisk utveckling i framtiden leder till arbetslöshet har alltså mindre att göra med den tekniska utvecklingen i sig, och mer med vår genomsnittliga förmåga att tillgodogöra oss de nya kompetenser som behövs i den nya ekonomin. Hur snabbt kan taxichauffören bli systemutvecklare när bilen börjar köra själv?

Om gruppen som förlorar sina jobb i kölvattnet av automatisering växer snabbare än vi lyckas tömma den igen skulle jag argumentera att Keynes faktiskt kommer få rätt till slut. Människorna är inte lika oanställningsbara som hästarna eftersom vi faktiskt kan lära nytt. Men om kraven på arbetsmarknaden förändras snabbare än vi hinner omskola folk kommer gruppen som befinner sig under omskolning växa.

I vilken punkt är det dags att tala om en strukturell teknologisk arbetslöshet?

En sak är säker när du ska välja yrke själv eller råda dina barn. Du gör bäst i att söka dig till yrken som i låg grad innehåller repetitiva arbetsuppgifter. Förr om åren gällde detta enbart för repetitiva fysiska yrken som sjåare eller fabriksmontörer. Den pågående revolutionen har emellertid inget att göra med inkomstnivå eller social status. Nu spelar det ingen roll att det är med hjärnan du arbetar. Om ditt jobb är att känna igen cancertumörer på röntgenplåtar eller sköta bokföring och löneadministration kommer du snart att få försöka konkurrera med artificiell intelligens.

Men yrken som kräver kreativitet, uppfinningsrikedom, improvisation och problemlösningsförmåga går antagligen säkra ett tag till. Hantverkare och städare hör faktiskt till de säkrare områdena (det har visat sig väldigt komplext att definiera vad ett städat rum är). Även gamla trotjänare som lärare och sjuksköterska lär vara med oss länge än.

Förmodligen går även författare, konstnärer, musiker och Youtube-kändisar säkra ett tag till, även om AI faktiskt redan komponerar klassisk musik, och vi alla är utsatta för pressen från den globala marknadens potenslag som bara blir värre när fler söker sig till dessa kreativa yrken i takt med att fler vanliga jobb försvinner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *