Varför jag betatestade min roman (och hur)

Nu äntligen börjar det dra ihop sig för att den första boken i trilogin om Fermis Filter ska publiceras. Den 13/9 lanserar jag den genom att hålla en föreläsning om ekonomisk singularitet på teknikfestivalen Gather i Stockholm och samma dag kommer den ut i butikshyllorna.

Det är jätteroligt att projektet nu börjar uppmärksammas. Jag har även blivit intervjuad av en lång rad magasin och tidningar på sistone, så en hel del exponering är på gång för de avgörande frågorna jag skriver om.

Men det som också är roligt är att det väckt så mycket uppmärksamhet att jag betatestat boken med knappt 500 provläsare. Härom dagen fick jag sticka ut hakan i Kulturnyheterna, prata om hur förlegad den gamla processen är och visa upp Fermis Filter i rutan. Men redan i juni var Daniel Åberg på bollen för Västerbottenskurirens räkning. Hanna Dahlström skrev sedan i Filter, men tyvärr är inte själva artikeln tillgänglig online.

Efter att ha läst Daniels fina krönika och lyssnat till vilka frågor jag får om betatestet insåg jag att jag borde skriva en egen liten text om varför jag gjort testet och hur det gått till.

Ett exemplar ur den tryckta versionen av betaupplagan
Ett exemplar ur den tryckta versionen av betaupplagan

Varför betatesta en bok?

Jag har min bakgrund i teknikbranschen.  Där har vi under de senaste 20 åren lärt oss genom smärtsamma misslyckanden hur fel det kan gå om man satsar allt på ett kort och investerar all sin tid och alla sina pengar i ett enda första försök. Betänk spektakulära tidiga krascher som Boo.com, eller korthus som Trig och Voddler. Techvärlden är fylld av liken efter dem som trodde att de visste precis vad användarna ville ha och sedan satsade enorma belopp på att bygga det – utan att testa längs vägen för att verifiera att de var rätt ute. Vid det här laget har vi plågsamt lärt oss att vi så tidigt som möjligt vill försöka validera att användarna/kunderna/publiken faktiskt vill ha det vi erbjuder. Vi slänger oss numera ledigt med mantrat fail fast som i korthet går ut på att man får radikalt bättre möjligheter att lyckas ju bättre man är på att tidigt sluta slösa pengar och energi på att fortsätta i fel riktning.

Gustaf Alströmer, tidigare AirBnb, numera Y Combinator uttryckte det en gång:

Om man inte testar har man antingen tur eller fel.

Bara genom att testa med sin publik kan man veta säkert att de vill ha det man erbjuder. Bara genom upprepad testning kan man veta att man erbjuder det på bästa tänkbara sätt.

Det är med det perspektivet jag drabbades av svindel när jag började sätta mig in i hur böcker normalt blir utgivna. Jag frågade etablerade författare och andra i branschen och insåg till min häpnad att många böcker (de flesta?) inte passerar mer än ungefär fem personer innan de hamnar på butikshyllorna.

Jag bestämde mig för att göra annorlunda. Jag ville testa boken mot riktiga läsare och använda det jag lärt mig i teknikbranschen för att säkerställa att jag publicerade bästa tänkbara version av min historia.

Hur testet gick till

Som tur är känner jag vid det här laget en massa smarta människor som är bra på att programmera. När det dessutom visade sig att Jonas Frid (själv aspirerande författare) blivit så frustrerad med att försöka överblicka och sammanställa den feedback han försökte få på sin egen roman, att han bestämt sig för att bygga en app för att hjälpa författare i samma situation blev det en självklarhet för mig att hjälpa till med finansieringen av utvecklingen och att använda plattformen för min egen debutroman.

Möt Betareader.io, tjänsten där man enkelt kan betatesta sina böcker.

Genom Betareader har mina provläsare kunna läsa min bok samtidigt som jag har samlat in statistik på hur de rört sig genom texten. Genom att ge olika grupper läsare tillgång till lite olika versioner av boken har jag därigenom kunnat experimentera och samla in data som hjälpt mig att dra slutsatser om vad som fungerar bäst och inte.

Så här har det fungerat steg för steg:

  1. Frivilliga provläsare har anmält sig via Fermis Filters hemsida
  2. Via e-post har de fått besvara en enkät med bakgrundsfrågor som ålder, kön, hemort med mera
  3. I takt med att vi utvecklat manuset har vi under våren och sommaren, steg för steg, bjudit in 10 läsargrupper om ungefär 50 läsare att läsa genom Betareader
  4. Läsarna har läst i sin egen takt utan att bli vare sig störda eller påminda efter att de börjat läsa
  5. När de fullföljt läsningen har de fått delta i en uppföljande enkät som, förutom att samla in feedback, utmynnat i möjligheten att rekommendera boken till sina vänner

När vi blev tillfrågade om testet längs med vägen uppgav vi att vi siktade på cirka 1000 provläsare eftersom detta var vårt mål. Dit lyckades vi tyvärr inte nå, men takten på rekryteringen av läsare steg längs med vägen, så om vi hade haft tid att fortsätta testa hade vi antagligen ha kunnat nå dit. Någonstans måste man dock dra gränsen. Eftersom vi (såvitt vi vet) är först i världen med att betatesta bok på detta sätt är vi antagligen ändå också störst!

Vad har vi lärt oss?

Jag tänker återkomma i ett senare inlägg med mer detaljerade siffror och slutsatser ur testet. Det mest frustrerande problemet vi haft i analysen är att det inte finns något att jämföra med. Det är väldigt svårt att förstå vad våra siffror innebär utan att veta hur andra böcker brukar prestera. Så därför är min målsättning att vara så transparent som möjligt för att göra det enklare för andra som vill följa efter.

Som vi redovisat på Fermi-projektets hemsida verkar dock boken gå väldigt bra. Den är över 400 sidor lång, ändå läser nästan 1/3 av läsarna ut den på mindre än en vecka. Folk ger den högt betyg, men det roligaste att se är att över 98% rekommenderar den. De som svarat nej på frågan övergav manuset något enstaka kapitel in när de uppenbarligen bestämt sig för att det inte var en bok för dem.

Mer slutsatser om boken får alltså vänta till ett kommande inlägg, men här är några mer generella slutsatser om att testa bok:

  • Det räcker antagligen med ungefär 100 provläsare (med bra inbördes spridning) för att bilda sig en rätt gedigen uppfattning om ungefär hur bra en bok är.
  • 500 provläsare räcker inte för att med säkerhet kunna dra slutsatser om vilken version av boken som är bäst. Vi har kunnat se tendenser till mönster, men bruset i datat är stort, så i slutänden är slutsatserna ändå snarare att se som konstnärliga beslut än någon form av vetenskap.
  • Alla som kan något om statistik förstår att betydligt fler läsare behövs för att nå vettig statistisk signifikans för så komplicerade variabler som vi gett oss på att undersöka. Min känsla är dock att vi skulle kunnat dra mer säkra slutsatser redan vid ungefär 200 läsare per kohort, vilket antyder att ungefär 2000 provläsare totalt skulle ha varit tillräckligt.
  • Och redan med 500 provläsare tycker jag att testet tillfört mycket i våra interna diskussioner om vilken version av manuset som fungerar bäst. När vi saknat tydlig vägledning från datat är ju det en signal i sig om att vi kan välja fritt utifrån konstnärliga preferenser utan att det påverkar läsningen.

Summa sumarum rekommenderar jag alla aspirerande författare att ge sig på detta. Jag genomförde den tidiga kvalitativa provläsningen utan Betareader eftersom det inte fanns tillgängligt då. Men tjänsten fungerar lika bra för att bjuda in en handfull läsare och samla löpande kvalitativ feedback i tidigare skeden än när boken är nästan klar. Det bästa är att börja testa mot läsare direkt – jag lät mina kompisar och min fru läsa redan löpande efterhand som jag skrev. Fail fast!

Och om jag drev förlag skulle jag skynda mig att lära mig allt som finns att veta om Betareader och denna arbetsmetod. Varför lägger ni så mycket tid på att läsa allt som skickas in till er? Tänk om ni kunde lägga all den tid ni slösar på manus som ändå inte håller måttet på att göra det bästa böckerna så bra som möjligt istället?

Men det är en större diskussion som jag hoppas att vi får anledning att återkomma till.