Jobbpolariseringens tidevarv

Som teknikentreprenör har jag över tio års erfarenhet av att bygga välfungerande team med högpresterande ingenjörer och systemutvecklare. Som science fiction-författare har jag ägnat de senaste fyra åren åt att försöka förstå de långsiktiga konsekvenserna av den tekniska transformationen som pågår omkring oss. En av de största utmaningarna för samhället stavas jobbpolarisering.

De senaste åren har larmen om att teknisk utveckling riskerar att leda till arbetslöshet åter seglat upp. Det här är ett kärt gammalt spöke som jag har skrivit om förut, men det som är intressant är att det denna gång främst är personer som kan mycket om teknik som varnar för utvecklingen.

För min egen del fick jag en avgörande insikt när jag flyttade ut till glesbygd för ett par år sedan.

Det handlar inte i första hand om huruvida det blir fler eller färre jobb totalt. Viktigare är att de gamla jobben försvinner överallt, medan de nya nästan uteslutande uppstår i de större städerna. Samt att det sker en polarisering mellan å ena sidan lågkvalificerade och å andra sidan högkvalificerade jobb. 

Kortfattat kan man säga att teknisk utveckling och automatisering nuförtiden främst ersätter traditionella medelklassyrken. Under den tidiga industrialiseringen och under större delen av 1900-talet var det oftast de tunga och enkla jobben i jord- och skogsbruket, eller de monotona fabriksjobben som ersattes av maskiner.

Idag, när automatisering snarare handlar om ny mjukvara än nya maskiner, leder utvecklingen istället till att det är redovisningsekonomer och radiologer som förlorar sina jobb snarare än personer med lägre utbildning. 

För att bygga all denna mjukvara krävs fler programmerare och systemutvecklare än förr, så mängden högkvalificerade jobb ökar. Kvar blir också fickor av enklare uppgifter som är svåra att automatisera. Dessa syns tydligt inom vad vi nuförtiden kallar för giggekonomin.

De som kör taxi för Über behöver inte längre vara duktiga på att hitta. Trots robotdammsugare är lokalvårdare svåra att ersätta. En flora av tjänster är på väg att växa fram runt hjälp med ärenden som att handla och bära hem mat, köra sopor till återvinning och liknande.

Det som händer är alltså att arbetsmarknaden polariseras. Medan man förr i tiden kunde se arbetsmarknaden som en pyramid med många enkla jobb, något färre medelsvåra jobb och några få riktigt högkvalificerade jobb ändrar hela bygget nu form.

Arbetsmarknaden ändrar skepnad

Istället framträder vad som ser ut som ett timglas. De enkla jobben i botten är fortfarande många. Vissa yrken och uppgifter försvinner, men så länge uppgifterna är både knepiga att automatisera och enkla rent kompetensmässigt, finns så många arbetssökande att det är svårt att få lönsamhet i att automatisera bort dem.

I toppen har mängden högkvalificerade jobb ökat mycket. I synnerhet efterfrågan på kompetens för att utveckla och underhålla mjukvara. Men i mitten finner vi arbetsmarknadens nya timglasmidja. De medelsvåra yrkena blir färre till antalet och eftersom jobben oftast varit skrivbordsjobb och medarbetarna förhållandevis dyra är de idealt att ersätta dem med mjukvara.

Medan man förr i tiden kunde börja sin karriär som springpojke och sluta som direktör innebär den polariserade arbetsmarknaden också att det blir allt svårare att göra karriär. Eftersom de medelsvåra jobben försvinner finns ingen väg att avancera till toppen av pyramiden. Det är helt enkelt väldigt svårt att bli befordrad från Überchaufför till affärsutvecklare av plattformen.

För att ta sig in i gruppen med högkvalificerade arbeten behöver man först skaffa sig en universitetsexamen, vilket tyvärr stänger många människor ute. Antingen för att de saknar förmåga eller resurser för att utbilda sig eller för att de helt enkelt bor på en plats där det inte går.

Det här innebär att vi får både hög arbetslöshet och hög kompetensbrist samtidigt. Ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare ersätts gamla uppgifter av nya. Men vad innebär det för dig? 

För alla medborgare och politiker gäller såklart att vi måste bygga ett samhälle som klarar av att ge rättvis fördelning trots denna utveckling. Jag tror att politiken behöver skapa incitament för att det ska löna sig för företagen att agera på ett mer långsiktigt vis.

Men även vi i näringslivet, som behöver säkra tillgång på kompetens, behöver tänka till. När jag arbetar i bolagen jag är med och bygger upp eller föreläser för andra ledare brukar jag försöka sprida följande budskap:

1. Distribuera din organisation 

När alla arbetsgivare slåss om kompetensen i storstäderna är det en stor konkurrensfördel om din personal kan arbeta på distans eftersom du då kan anställa människor i glesbygd som inte har lika stort utbud av arbeten att välja på.

2. Investera i internutbildning

Om du kan omskola dina medarbetare istället för att ersätta dem hjälper du till att förebygga en stor samhällsutmaning, men slipper även huggsexan om den redan utbildade personalen.

3. Anställ potential istället för kunskap

Femåriga universitetsstudier är en trång flaskhals. Om du följt föregående råd har du redan förmågan att utbilda personal internt. Om du då kan anställa medarbetare med stor potential istället för redan bevisade kunskaper kan du spara mycket tid och pengar.

Bensinskatteupproret: Skattar bäst som skattar först

Den här debattartikeln publicerades först i en kortare version på Aftonbladet.se. Det här är min egen lite längre oredigerade version.

Jag är en person som står med en fot i varje läger när det blåser upp till storm runt det så kallade Bensinupproret 2.0. Å ena sidan en väl assimilerad Stockholmare som bygger internationella internetföretag och numera tillbringar det mesta av min tid åt att fundera på – och skriva om – hur teknisk utveckling och artificiell intelligens påverkar samhället. Likt många andra i min omgivning i huvudstaden anser jag att klimatfrågan bör vara en överordnad prioritering och därför lider jag av både flygskam och proteinskiftesångest när jag försöker minimera mitt eget CO2-avtryck. Till råga på allt kör jag omkring i en Tesla.

Ni ser, många markörer som förmodligen tillsammans är som ett rött skynke för deltagarna i det pågående upproret. Det verkar ju som om jag passar bättre in i Bensinupproret 3.0, en ännu nyare Facebookgrupp som har precis motsatt invändning mot bensinpriset: det borde vara ännu mycket dyrare.

Men jag står också med en fot i det andra lägret. Sedan drygt fem år tillbaka bor jag större delen av min tid i ett litet samhälle vid namn Fellingsbro precis där Mälardalen övergår i Bergslagen. Här är 1 maj synonymt med Motordagen och många av mina nära vänner är helt beroende av sina bilar både privat och professionellt. Faktum är att sedan jag flyttade hit är jag det med, innan dess har jag alltid klarat mig utan att äga bil.

Som elbilsägare i denna omgivning får man svara på många frågor och slå hål på många myter. Nej, det är inte jobbigt att tänka på laddning. Nej, räckvidden är inget problem ens när jag tar med familjen till fjällen eller åker på bilresa i Europa. Nej, inte heller på vintern, tvärtom är min elbil den bästa vinterbil jag någonsin haft. Ja, jag har dragkrok och kan dra både sopor till tippen och husvagn om jag skulle få för mig det. Ja, den kör faktiskt redan själv på motorvägen.

Någonstans här börjar frågorna ändra karaktär. Många får något konstigt i blicken. En rynka strax ovanför ena ögonbrynet som avslöjar att de egentligen inte är så intresserade av att upptäcka att elbilen skulle kunna vara ett alternativ, utan snarare vill famla efter argument för varför det ändå är ett dåligt val.

Men batteriet! Det släpper ju ut massor med koldioxid att producera det. Och mineralerna är ju uppgrävda av barn i Kongo, är du verkligen för barnarbete? Och var ska strömmen komma ifrån om alla kör elbil? Det kommer ju sluta med att vi får köpa polsk kolel och då är det ju ändå värre än en vanlig bil.

Nej, även om batteriet är tillverkat med energi från smutsig el och sedan laddas med polsk kolel är elbilen bättre. Laddar vi med svensk el är det inte ens nära. Och vi köper inte polsk kolel. När vår egen el inte räcker till köper vi norsk (ännu renare) el. Det avgörande är dock att alla utsläpp en elbil genererar vid tillverkningen faktiskt är utsläpp vi kan eliminera genom renare elproduktion. När Volkswagen häromdagen presenterade sin nya modell gick de i bräschen genom att garantera att alla led i deras tillverkning ska vara koldioxidneutrala. Och i takt med att solcellerna gör elnäten runt om i världen renare blir även gamla elbilar bättre än dagens kalkyler om deras förväntade utsläpp.

Och barnarbetet. Det är ju förskräckligt. Men mineralerna är en biprodukt från existerande gruvor, företrädesvis koppar. Varför detta plötsligt uppblossande engagemang och skuldbeläggande av just elbilen när vi alla redan konsumerat resultatet av barnens slit i decennier i alla andra produkter?

Det går inte att komma ifrån att för många av mina vänner i Fellingsbro och andra människor i alla andra Fellingsbro som finns runt om i Sverige så finns idag inga alternativ till att knyta näven i fickan där de står vid bensinpumpen. De måste ta sig från punkt A till B och tunnelbanan är tyvärr inte utbyggd här. Elbilarna är förvisso billigare per kilometer, men de är fortfarande dyrare i inköpspris.

Och de flesta av medlemmarna i Bensinupproret 2.0 har nog inte möjlighet att köpa en ny bil. På begagnatmarknaden är elbilsutbudet ännu svagare eftersom så få elbilar såldes för några år sedan. De få som ändå blir tillgängliga exporteras dessutom i stor utsträckning till Norge eftersom de norska subventionerna (momsfrihet) gör att man får mer betalt för en begagnad elbil där.

Nu är vi något på spåren. Bilar har i genomsnitt en livslängd på 17 år och ungefär 20 000 mil. Höjt bränslepris kanske bidrar till att någon bil skrotas lite tidigare eller att en nöjesfärd ställs in, men bilarna kommer mest troligt att rulla ungefär lika många mil innan de skrotas ändå. Om styrmedlet vi väljer att skruva upp är skatt på bränslet så kommer den till stor del att betalas av låginkomsttagare i glesbygd som redan är ekonomiskt utsatta och i realiteten inte har någon möjlighet att förändra sitt beteende.

Det är därför den akuta åtgärden borde vara att i möjligaste mån se till att så få nya bilar med förbränningsmotor säljs. 95% av bilarna som säljs har fortfarande en förbränningsmotor i sig som kommer bränna olja i 17 år. Och till skillnad från litrarna i pumpen i Fellingsbro köps nya bilar med förbränningsmotor företrädesvis av välbeställda personer som faktiskt skulle kunna välja annorlunda.

Sneglar vi ännu en gång på Norge så är andelen el av nybilsförsäljningen redan uppe över 40%. Sverige ligger förvisso trea i världen, men vi är långt efter med en andel omkring 5%.

Hur kan det komma sig? Jo, Norge har kraftiga CO2-avgifter vid inköp av nya bilar. Och samtidigt har de tagit bort moms på elbilar. Det är i samma anda som vårt eget bonus/malus, men det har varit på plats under längre tid, är mer ambitiöst och riktar in sig på prislappen vid själva köpet.

I Sverige kostar en ny Volvo V60 (diesel) ungefär 320 000 kronor och en Tesla Model 3 (el) cirka 480 000 kronor (efter miljöbonus). I Norge är motsvarande priser ungefär 480 000 norska kronor för Volvon och 377 000 för Teslan.

Uppenbarligen fungerar det, och de ekonomiska styrmedel som åstadkommer skillnaden betalas i Norge av de höginkomsttagare som har förmånen att ha råd med en ny bil och alltså har möjlighet att välja att ändra sitt beteende.

Det bästa sättet att få ner utsläppen är att sluta sälja nya bilar med förbränningsmotor. Ungefär tre år efter att vi åstadkommit det kommer mina grannar i glesbygden att kunna börja välja elbil på begagnatmarknaden. Och kanske, bara kanske, kommer en del av dem då att byta Facebookgrupp från Bensinupproret 2.0 till 3.0.

Automatiseringen – ödesfrågan som egentligen avgjorde valet

Idag fick jag lägga ut orden på SVT Opinion om hur jag som teknikoptimist ser på hur automatiseringen påverkar samhället. I mina ögon är tekniken en god kraft som kan rädda oss ur våra värsta problem, men samtidigt för den med sig andra utmaningar som just nu håller på att förändra förutsättningarna för vår demokratiska process.

För att citera mig själv från SVT:

”De gamla jobben försvinner överallt, men de nya uppstår nästan uteslutande i stora städer. Sug på det ett ögonblick, för det är en av de avgörande insikterna för att förstå varför Trump är president, varför Storbritannien är på väg ut ur EU och varför SD växer i Sverige”.

Läs hela artikeln på SVT Opinion och dela gärna med dig av dina tankar och åsikter i frågan.