Jobbpolariseringens tidevarv

Som teknikentreprenör har jag över tio års erfarenhet av att bygga välfungerande team med högpresterande ingenjörer och systemutvecklare. Som science fiction-författare har jag ägnat de senaste fyra åren åt att försöka förstå de långsiktiga konsekvenserna av den tekniska transformationen som pågår omkring oss. En av de största utmaningarna för samhället stavas jobbpolarisering.

De senaste åren har larmen om att teknisk utveckling riskerar att leda till arbetslöshet åter seglat upp. Det här är ett kärt gammalt spöke som jag har skrivit om förut, men det som är intressant är att det denna gång främst är personer som kan mycket om teknik som varnar för utvecklingen.

För min egen del fick jag en avgörande insikt när jag flyttade ut till glesbygd för ett par år sedan.

Det handlar inte i första hand om huruvida det blir fler eller färre jobb totalt. Viktigare är att de gamla jobben försvinner överallt, medan de nya nästan uteslutande uppstår i de större städerna. Samt att det sker en polarisering mellan å ena sidan lågkvalificerade och å andra sidan högkvalificerade jobb. 

Kortfattat kan man säga att teknisk utveckling och automatisering nuförtiden främst ersätter traditionella medelklassyrken. Under den tidiga industrialiseringen och under större delen av 1900-talet var det oftast de tunga och enkla jobben i jord- och skogsbruket, eller de monotona fabriksjobben som ersattes av maskiner.

Idag, när automatisering snarare handlar om ny mjukvara än nya maskiner, leder utvecklingen istället till att det är redovisningsekonomer och radiologer som förlorar sina jobb snarare än personer med lägre utbildning. 

För att bygga all denna mjukvara krävs fler programmerare och systemutvecklare än förr, så mängden högkvalificerade jobb ökar. Kvar blir också fickor av enklare uppgifter som är svåra att automatisera. Dessa syns tydligt inom vad vi nuförtiden kallar för giggekonomin.

De som kör taxi för Über behöver inte längre vara duktiga på att hitta. Trots robotdammsugare är lokalvårdare svåra att ersätta. En flora av tjänster är på väg att växa fram runt hjälp med ärenden som att handla och bära hem mat, köra sopor till återvinning och liknande.

Det som händer är alltså att arbetsmarknaden polariseras. Medan man förr i tiden kunde se arbetsmarknaden som en pyramid med många enkla jobb, något färre medelsvåra jobb och några få riktigt högkvalificerade jobb ändrar hela bygget nu form.

Arbetsmarknaden ändrar skepnad

Istället framträder vad som ser ut som ett timglas. De enkla jobben i botten är fortfarande många. Vissa yrken och uppgifter försvinner, men så länge uppgifterna är både knepiga att automatisera och enkla rent kompetensmässigt, finns så många arbetssökande att det är svårt att få lönsamhet i att automatisera bort dem.

I toppen har mängden högkvalificerade jobb ökat mycket. I synnerhet efterfrågan på kompetens för att utveckla och underhålla mjukvara. Men i mitten finner vi arbetsmarknadens nya timglasmidja. De medelsvåra yrkena blir färre till antalet och eftersom jobben oftast varit skrivbordsjobb och medarbetarna förhållandevis dyra är de idealt att ersätta dem med mjukvara.

Medan man förr i tiden kunde börja sin karriär som springpojke och sluta som direktör innebär den polariserade arbetsmarknaden också att det blir allt svårare att göra karriär. Eftersom de medelsvåra jobben försvinner finns ingen väg att avancera till toppen av pyramiden. Det är helt enkelt väldigt svårt att bli befordrad från Überchaufför till affärsutvecklare av plattformen.

För att ta sig in i gruppen med högkvalificerade arbeten behöver man först skaffa sig en universitetsexamen, vilket tyvärr stänger många människor ute. Antingen för att de saknar förmåga eller resurser för att utbilda sig eller för att de helt enkelt bor på en plats där det inte går.

Det här innebär att vi får både hög arbetslöshet och hög kompetensbrist samtidigt. Ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare ersätts gamla uppgifter av nya. Men vad innebär det för dig? 

För alla medborgare och politiker gäller såklart att vi måste bygga ett samhälle som klarar av att ge rättvis fördelning trots denna utveckling. Jag tror att politiken behöver skapa incitament för att det ska löna sig för företagen att agera på ett mer långsiktigt vis.

Men även vi i näringslivet, som behöver säkra tillgång på kompetens, behöver tänka till. När jag arbetar i bolagen jag är med och bygger upp eller föreläser för andra ledare brukar jag försöka sprida följande budskap:

1. Distribuera din organisation 

När alla arbetsgivare slåss om kompetensen i storstäderna är det en stor konkurrensfördel om din personal kan arbeta på distans eftersom du då kan anställa människor i glesbygd som inte har lika stort utbud av arbeten att välja på.

2. Investera i internutbildning

Om du kan omskola dina medarbetare istället för att ersätta dem hjälper du till att förebygga en stor samhällsutmaning, men slipper även huggsexan om den redan utbildade personalen.

3. Anställ potential istället för kunskap

Femåriga universitetsstudier är en trång flaskhals. Om du följt föregående råd har du redan förmågan att utbilda personal internt. Om du då kan anställa medarbetare med stor potential istället för redan bevisade kunskaper kan du spara mycket tid och pengar.

Radionovell: En äkta människas bekännelse

Under våren fick jag det roliga uppdraget att skriva en novell för Sveriges Radio och nu är den äntligen publicerad. Slutresultatet är en 24 minuter lång berättelse om en person som upptäcker att implantaten vi alla bär i våra hjärnor påverkat oss mycket mer än vi trott.

Novellen är helt fristående från Fermis Filter och gratis att lyssna på. Den är löst inspirerad av det faktum att det nu börjar växa fram företag som utvecklar produkter för att integrera med våra hjärnor.

Vi människor är utrustade med sinnen som låter oss ta in åtskilliga megabit med information från vår omgivning varje sekund. Denna information använder vi sedan till att fatta beslut om hur vi vill agera och ibland interagera med vår omgivning.

I jämförelse med hur mycket information vi kan ta in (och räknar man bit främst genom ögonen) så är vår förmåga att kommunicera utåt synnerligen begränsad.

Med detta som utgångspunkt jobbar exempelvis Neuralink (som nämns i novellen) med att försöka bryta den relativa isoleringen vi befinner oss i. Genom att integrera tekniken direkt med hjärnan kan de kringgå flaskhalsarna som våra nuvarande kanaler för kommunikation innebär.

Det låter naturligtvis skrämmande, men innebär också otroliga möjligheter. Tänk om vi kunde bygga proteser som gick att styra med tanken lika naturligt som våra medfödda kroppsdelar. Tänk om vi kunde förverkliga tanken om telepati.

Med detta som utgångspunkt utforskar jag hur det känns att vakna upp och märka att mackapären i huvudet – eller snarare själva integrationen med den – gått sönder.

Vad händer när vi upptäcker att någon utomstående hela tiden haft makten över vad vi vill vilja.

Lyssna i Sveriges Radios app eller på deras hemsida och låt mig gärna veta vad ni tycker!

Algoritmerna bestämmer vad vi vill tycka

Den här debattartikeln publicerades först i en kortare version på SVT Opinion. Det här är min egen lite längre oredigerade version.

Skärmdump från SVT Opinion

I början på 2000-talet hette USA:s president George W Bush. Likt många svenskar var jag inte något större fan, men en sak imponerade. Han höll tal som tilltalade den kristna högern och sekulära väljare samtidigt. Hur var det möjligt?

Knepet var enkelt. Genom att väva in bibelcitat, men endast använda ovanliga verser, kunde orden passera obemärkta förbi icke-troende, samtidigt som kristna väljare uppfattade honom som djupt troende.

Så sent som i början på 2000-talet var det sådana tricks man fick använda. Men nu lever vi i en annan värld. Vi behöver inte vända ut och in på oss för att säga två olika saker samtidigt. Idag har vi tekniska plattformar som gör det busenkelt.

För att demokratin ska fungera krävs att individer är fria att bilda sig en självständig uppfattning om sina åsikter. Så länge medborgarna genom sin yttrandefrihet kan hålla sig informerade och genom val får möjlighet att uttrycka sin fria vilja får vi ett demokratiskt styre.

Men i takt med våra vetenskapliga framsteg blir vi allt bättre på att förstå hur människor fattar sina beslut. Författaren Yuval Noah Harari drar i sin senaste bok 21 tankar om det 21:a århundradet exemplet till sin spets. Om man föreställer sig en framtid där vi blivit så bra på att manipulera människors beslut att vi kan bestämma vad någon ska vilja tycka, då är cirkeln sluten på sämsta tänkbara sätt. Diktaturen och demokratin smälter samman när en absolut diktator ensam kan bestämma vad andra ska vilja tycka, och sedan låta dem genomföra det – demokratiskt.

Det kan låta avlägset, men vi är redan på god väg dit. Det är lockande att tro att den polarisering vi sett inom politiken berott på missbruk av våra sociala medier a la Cambridge Analytica, men tyvärr går problemet djupare än en slug politisk kampanj. Det ligger hos algoritmerna som automatiskt optimerar sig själva för att servera din personaliserade nyhetsvärdering. Om man vill se dem i aktion räcker det att titta på ett par filmer om att jorden är platt på Youtube för att allt plötsligt ska förefalla handla om det eller andra konspirationer.

Det knepiga med algoritmerna är att varken de själva eller deras skapare (Facebook, Snap, Google/Youtube med flera) har någon politisk agenda. De är bara inriktade på en enda sak – att maximera tittartid. Det mest effektiva har visat sig vara att välja ut innehåll som roar oss, skrämmer oss eller gör oss indignerade.

Jag tror att den accelererande polariseringen vi ser är resultatet av att alla människor numera vandrar omkring i ett individanpassat kalejdoskop av saker som roar och skrämmer dem snarare än att delta i ett gemensamt offentligt samtal. När våra huvudsakliga informationskanaler – utan mänsklig inblandning – omformar sig själva blir vi alla fångade av vår egen confirmation bias. Miljöpartister förfasas över okunniga deltagare i bensinskatteupproret samtidigt som SD-väljare blir alltmer övertygade om den nära förestående kulturella kollapsen.

Det här är resultatet av att ha lämnat kontrollen åt en AI-algoritm som blint maximerar lönsamhet. Det kan man tycka vad man vill om, men det är ändå harmlöst jämfört med om algoritmens ägare, som i Yuval Noah Hararis exempel, optimerade utfallet på något annat. Google och Facebook besitter en makt som är fruktansvärd att föreställa sig i händerna på en totalitär regim.

Och samtidigt är det förmodligen lika illa att ge sig på att formulera ett regelverk för hur sociala medier får välja ut sitt innehåll. Att reglera vad man får säga till människor är per definition ett intrång i yttrandefriheten som ju också är en förutsättning för demokratin.
Det här är ett av många fält där utvecklingen av artificiell intelligens leder till ett svårlösligt dilemma. Tekniken håller på att ställa den fria viljan i konflikt med det fria ordet. Frågan är hur demokratin ska överleva om vi i framtiden tvingas välja mellan dess två grundförutsättningar.

Automatiseringen – ödesfrågan som egentligen avgjorde valet

Idag fick jag lägga ut orden på SVT Opinion om hur jag som teknikoptimist ser på hur automatiseringen påverkar samhället. I mina ögon är tekniken en god kraft som kan rädda oss ur våra värsta problem, men samtidigt för den med sig andra utmaningar som just nu håller på att förändra förutsättningarna för vår demokratiska process.

För att citera mig själv från SVT:

”De gamla jobben försvinner överallt, men de nya uppstår nästan uteslutande i stora städer. Sug på det ett ögonblick, för det är en av de avgörande insikterna för att förstå varför Trump är president, varför Storbritannien är på väg ut ur EU och varför SD växer i Sverige”.

Läs hela artikeln på SVT Opinion och dela gärna med dig av dina tankar och åsikter i frågan.